Mellan chips och bröllop

Okej. Nu kan jag det här. Eller nej, egentligen kan jag det inte, inleveranser, faktureringar, vilken penna till vad och jo, nästan det mesta gör mig lite nervös. Men när alla andra pratar om sina nedräkningar till semesterveckorna, tycker jag att det är nog. Jag vill också. Jag vill också göra något nytt och något annat.

Och mest passar jag kassan och tipsar folk om att läsa Kallentoft, Jonasson och Gavalda. Och tänker på framtiden, ni vet, i en sådan där fruktansvärt seriös anda. Jag hade egentligen inga tankar på att gifta mig, tänkte att det verkar rätt överskattat och ansträngande att planera så mycket tillsammans med någon annan. Men tja, det var till det där kungabröllopet inträffade. Eller ja, till den där konserten kvällen innan bröllpet om man ska vara korrekt. En sådan vill jag också ha.

Och aha, tänkte mamma och jag när vi satt bänkade framför TV:n i smyg. I brist på homosexualitet borde det fortfarande finnas en chans att få en sådan konsert. Man kanske kan ta en prins på köpet för att få konserten. Mamma ville dock hinna fixa frisyren först. Innan bröllopet alltså.

Det blir kanske så. Mellan det att en kollega frågar kunden om han har chips och uppmanar honom att stoppa in chipset i vår nya kortmaskin (kan ju aldrig vara bra med chips för hårdvaran, men vad vet väl jag) medan den andra kollegan för femte gången förklarar för mig hur man räknar ut momsen på korten (jag har aldrig avskytt moms så mycket som nu när jag förstått att det inte bara är allmänt oförskämt utan även omänskligt ologiskt att räkna ut). Någonstans däremellan blir det lätt så att jag planerar min egen konsert (med ett prinsbihang) för att få lite ordning. För att påminna mig själv om att inte hamna i de rutinerna som inte ens var mina.

Men på min konsert vill jag ha med Kikki Danielsson. Och Postgirobygget.